Ingen vill att han ska vinna. Därför ställer jag mig i Brian Harmans ringhörna.
Jag har svängt om när det gäller Brian Harman. Inför den tredje rundan trodde jag aldrig att han skulle palla pressen. Kanske tyckte jag precis som så många andra också att han vore en tråkig vinnare, jämförbar med en Ben Curtis eller en Todd Hamilton.
Men under lördagskvällens presskonferens fick han mig att ändra uppfattning. Förmodligen var det hur han pratade om sin kärlek till spelet. Hur han berättade om hur att träna golf får tiden att försvinna för honom, och att det var så han insåg att det var detta han ville hålla på med. En underdog som älskar att spela golf är lätt att hålla på jämfört med överbetalda divor som helst anstränger sig så lite som möjligt. En man som inser vilket privilegierat liv man lever som golfproffs.
Kanske var det hur öppet och jordnära han berättade om stressen som infann sig när Jon Rahm tidigt på lördagen presenterade tävlingens lägsta runda och att hur han själv då fokuserade ännu hårdare på sina rutiner. Eller så var det hur han pratade om att försöka spela ungdomligt, utan rädsla. Eller när han berättade om intresset för jakt och hur alla timmars väntan på en älg gett honom ett tålamod han drar nytta av på golfbanan.
Inte den högsta potentialen – en gnetare
Brian Harman är på inget sätt den bästa golfaren som denna vecka peggat upp på Royal Liverpool. I alla fall inte den med högst potential. Han slår relativt kort, gör vanligtvis inte särskilt många birdies och har inte vunnit en golftävling sedan 2017. Men någon fluk är det inte heller tal om.
För det är en kille med hög lägstanivå, med ett gudabenådat närspel och med en putter som denna vecka kan liknas vid en trollstav med en Star Wars-farkost fastskruvad i ena änden. Vi snackar också om en klassisk gnetare som tolv år i följd kvalat in till PGA-tourens Fedex-slutspel, och som faktiskt varit med och haft tätkänning i både US- och British Open.
De första två dagarna tjänade han fyra slag till fältet på green, varje dag. Det var svårt att tro att det skulle hålla i sig. Men kanske.
Ensam mot cirkus maximus
Det finns andra, roligare, segerscenarior att berätta om än Brian Harmans. Som att Tommy Fleetwood skulle vinna drygt 30 kilometer från mamma och pappa, eller att Matthew Jordan skulle vinna på sin hemmaklubb. Ett stjärnnamn som Rory McIlroy, som för övrig spelar finalrundan tillsammans med ovan nämnda Jordan, eller Jon Rahm skulle så klart också driva intresse, inte minst med tanke på att Rory vann här 2014. En cirkel skulle kunna slutas och McIlroys nio år långa majortorka skulle äntligen vara över.
Men samtidigt har golfen den senaste tiden blivit för mycket av en popularitetstävling och på Hoylake är Brian Harman, trots att han spelat bäst av alla, den allra minst populära.
För han kan förstöra festen.
Ingen vill att han ska vinna. Inte The R&A som vill ha ett stjärnnamn på sin pokal och i kommande marknadsföring, inte journalisterna som om han vinner måste komma på nya berättelser och inte fansen som hejar på sina redan befintliga hjältar. Kvällen innan finalrundan berättade Harman om hur publiken kastat glåpord efter honom.
Årets The Open har blivit en story om en kille mot resten.
Men lyckas han och vinner bevisar han att det fortfarande är idrott och inte cirkus vi håller på med. Något som de senaste åren har gått att ifrågasätta.
Därför håller jag på Brian Harman.